Varför är man så orolig och säkert i onödan dessutom??

I sista blogginlägget från Mia så skrev hon att lilla skruttungen är sjuk. Hon hade då 39 grader i feber men verkade pigg i alla fall. Sen har det varit tyst och jag min gås blir orolig och undrar om något har hänt.
Jag följer nyheterna på teven och läser på nätet om ovädret som drar fram över södra delen av Thailand och undrar om det har nått Huahin där Robert, Mia och lilla Wera är.
Vi har blivit lite bortskämda med flera inlägg om dagen sen internet började fungera i huset där dom bor just nu.
Så när ett helt dygn har gått så blir jag lite orolig att något har hänt. Känner mig dum men så är det.
Jag tänker på Wera och önskade att jag kunde vara hos henne och pyssla om henne. Krypa upp i soffan och sova middagslur med henne. :) Kunna pussa bort den dumma febern och få bara rå om henne en stund. Tänk om det kunde finnas en liten maskin som förflyttade en på sekunden dit man ville, Tänk om...........

Tips till saker att lägga i mitt påskägg.

För läääänge sedan så bloggade jag på ett annat ställe. Tyckte det var kul men lite tidskrävande så inläggen blev sällsyntare och sällsyntare och till slut upphörde dom helt. Nu när jag skulle gå in och kika på den bloggen så visade det sig att den hade blivit förflyttade till något annat ställe (vet ej vad man kallar dem) som verkade krångligt och tråkigt så nu ligger den verkligen på is.
När Mia började blogga på Blogger blev jag nyfiken på hur det fungerade och så föddes den här bloggen som efter ett antal namnbyten fick heta " Värsta grymma farmor." Det visa sig vara hur enkelt som helst att fixa till en hyfsad snygg sida, lägga in länkar, foton och filmer.
Nackdelen med att börja blogga är att man tillslut börjar tänka blogg. Händer det något på jobbet så tänker man det här kan jag blogga om. Igår kväll var jag på bio. Oj det måste jag blogga om. Vad åt vi till kvällsmat, just ja det kan jag ju blogga om. Katten gick och la sig i soffan. Hm kan ju bli ett bra blogginlägg. Ja ni förstår  hur jag menar. Livet blir och tänks som en blogg.
Men nu till rubriken, som är ett tips till mina barn, :)

Tips 1: För att man ska kunna vårda och sköta om sin blogg behöver man en laptop. Just nu lånar jag min sons och den är nästan jämt upptagen av honom. Det går bra med nästan vilken som helst. :)

Tips 2: En kamera. Det är kul om man kan foto egna bilder och lägga ut i stället för att sno från internet eller att gå in på sönernas facebooksidor och ta bilder där. När jag var hos Minéa sist så hade det varit jätte skojigt om jag hade kunnat ta några foton när hon var i sina bustag eller kunnat ha ett bildbevis på att Andreas faktiskt skalade potatisen. :)

Tips 3: Ge mig en massa material som jag kan skriva om. Upplevelser, träffar med familj och barnbarn, biobesök, resor m m.

Det var väll inte så farligt stora krav jag hade. Något kan väll gå i uppfyllelse i alla fall, eller???

Varför går man inte på bio oftare?

När videon och dvd-spelaren kom in i mitt hem och jag kunde börja hyra och köpa filmer att se hemma så slutade jag i princip att gå på bio. Jag var nog på mitt sista biobesök när Andreas kanske var sex, sju år gammal och såg någon tecknad Disneyfilm. Jag tyckte då att det var enklare att vänta tills filmen kom ut på dvd och grotta ner mig i soffan med chips, godis och läsk. Men varför? Det är en helt annan känsla att se filmen på en stor bioduk i en salong full med andra förväntansfulla biobesökare. Att försöka äta godiset så tyst som möjligt så att man inte stör är en annan tjusning i det hela. Trevligt sällskap hör också till och även om man inte kan prata med varandra under filmen så är det alltid kul att gå flera.
Allt det här hände mig i går kväll.
Jag blev upphämtad på min gata kl 17.00 utav Mias mamma Kerstin och syster Sandra. Vi skulle gå på bio. Jag var förväntansfull som ett litet barn strax före julklappsutdelningen på julafton. Vi hade bestämt att vi skulle gå och se filmen "Hur många lingon finns det i värden" med det glada Hudik-gänget. Och jag blev inte besviken vilken film. Jag har inte skrattat så mycket på länge. När det var ca 10 minuter kvar av filmen så kom jag på varför jag inte ser film på bio. Då började den sorgliga delen av filmen och jag fick sitta och kämpa för att inte börja gråta. Men ni som inte har sett filmen gå och gör det den var helt underbar.
Tack Sandra och Kerstin för en trevlig kväll. Vill gärna göra om det igen.

I kväll så händer det......

Jag tror att det var ca 14 år sedan jag gjorde det senast det som ska hända ikväll. Jag ska trotsa min sjukdom, värk och lidande och sätta mig ner och koppla av och bara njuta. Dessutom får jag väldigt trevligt sällskap denna magiska kväll. :)

Fredagen som började i moll och slutade i dur

Fredag morgon och klockan är  9.40 Jag rullar sakta in min VW Passat i besiktningshallen och har nu ca en kvarts ångerframkallande väntan framför mig. Allt talar emot mig denna dag. Jag är för det första på helt fel station. Brukar besikta i Librobäck nu är jag i Fyrislund. Sur gammal gubbe som det inte går att charma eller skoja med det minsta. Så jag känner att det tomma pappret från förra året kommer i år att fyllas med massor av anmärkningar (2:or) Tänk så rätt jag har. Det blev ombesiktning 4 anmärkningar var av en kommer att kosta att laga. Det var ingen glad Anne-Marie som åkte hem från besiktningen det kan jag lova. Funderingarna snurrar runt är det värt att lägga ner pengarna på bilen eller är det busskort som gäller framöver?

För att muntra upp mig lite så packade jag en kasse full med potatis, köttfärs, oliver, kantareller, lök, en liter mjölk, fetaost och en förpackning gräddsås. Lastade in den plus min minsta son Andreas i bilen och åkte till mellansonen Christoffer och hans familj.
Arbetsfördelningen blev som sådan att Lisen (mamman i familjen) gick ut på en långpromenad med deras hund Tjabo så han fick leka av sig lite rastlöshet. Andreas och Christoffer  fick ställa sig vid spisen och laga maten, rätta män vid rätt plats tycker jag. Själv var jag så egoistisk att jag utnämnde mig själv som den ända som just då kunde ta hand om mitt älskade barnbarn Minéa.  Vi började med att värma lite god lax med potatis som hon med stor aptit svepte nästan per omgående det kom på bordet. Visst skulle det lekas och busas lite under tiden med en plåtask och ett par glasögon men vad gör det när hon gapade så stort när skeden kom fram till munnen. Efter det fick hon en liten ask med russin som det var första gången hon smakade och mums vad gott det var. När innehållet i asken låg i Minéas mage, stol och golv blev hon sugen på att smaka på asken. När jag sa åt henne att inte äta på asken tryckte hon in den ännu längre i munnen och det lyste i hennes ögon och hela ansiktet av bus och att hon minsann inte tänkte lyssna på vad farmor sa.
Sen blev det ett litet uppehåll i lekandet och det blev dags att äta av maten. Oj vad gott det var. Vad det blev?
Det blev järpliknande färsbiffar fyllda med lök,oliver,fetaost och kantareller, kokt potatis och kantarellsås.
Bra jobbat grabbar.
Efter maten blev det lite mera lek med Minéa, tittut i dörröppningarna, nu tar jag....., och mössan på dockan eller Minéa.
Sen blev både farmor och Minéa trötta så då nattade vi henne och så åkte farmor hem till sig och sov. Nu längtar jag till nästa gång vi kan ses och busa lite igen.
Så var min fredag som började i moll och slutade i dur tack vare mitt lilla barnbarn Minéa.

( Minéa och mamma Lisen )

( Minéa och pappa Christoffer )

( Lilla hunden Tjabo )

Ur led är tiden

Varför är det så svårt att somna på kvällen när man vet att man får sova en timme mindre?
Efter att ha druckit 5 koppar kaffe och spänt upp ögon med tandpetare är jag nu redo att åka till jobbet och försöka genomlida denna långa dag.
Vem f-n var det som kom på det här med sommartid? Den personen måste i alla fall vara väldigt morgonpigg.

Upp och nervända värden

Jag har lagt till två klockor på min blogg, en som visar våran tid och en som visar den Thailändska. Ja ni förstår nog varför. :)
Det som känns lite konstigt är att när jag nu ska till och gå och lägga mig, så ser jag på klockan att lilla Wera säkert går upp snart. Och när jag sitter vid datorn och läser blogginlägg från dem vid tre på eftermiddagen så är dom kanske på väg att lägga sig. Ja ni förstår tänket va. Tur att man kan stålsätta sig och inte ringa till dem för då skulle jag säkert utav bara farten väcka dem mitt i natten. (deras tid).

Nej nu ska jag lägga mig för i morgon/dag ska jag upp tidigt och besikta bilen och sen förhoppningsvis ska jag iväg och träffa mitt äldsta barnbarn Minéa och då måste farmor vara pigg så hon hinner med i svängarna.

Minéa

Bloggen har fått nytt namn

Efter ett litet tips från min äldsta son som är mycket klokare än vad jag är har min blogg fått ett litet namnbyte.
Det är ju helt rätt att är man 50+ så kan jag ju inte kalla mig för tjej utan då får det naturligtvis bli farmor. Låter mycket bättre i alla fall än tant, kärring, dam osv.
Har funderat lite på det här med att när går man ifrån att vara tjej till att bli en tant.
I mitt yrke har jag mycket kundkontakt när man sitter i kassan. När jag började min karriär inom Coop så sa alltid föräldrar till sina barn:
- Lägg upp varorna på bandet så att tjejen kan slå in dom i kassan.
Men sen upptäckte jag en dag att det lät så här i stället:
- Lägg upp varorna på bandet så att TANTEN kan slå in dom i kassan.
Vad var det som hände där??? Vad gammal jag kände mig helt plötsligt så där över en natt. Jag som alltid har känt mig som att jag stannade i åldern vid 25.

Ibland händer något oväntat på jobbet.

 

 

 

 

Min arbetsplats

Jag jobbar i en liten Coop butik. De flesta dagarna går sin gilla gång utan att det händer något. Men så finns det vissa dagar som det händer något kul eller oväntat. Här kommer några stycken exempel som även visar hur god min förmåga är att komma ihåg och känna igen personer.

1. Jag sitter i kassan och en man kommer fram och ska betala. Han börjar fråga mig om jag har gått i en viss skola, han nämnde rätt nr och bokstav på min klass, han kunde mitt namn, han visste vilka jag kände i hans klass. Jag däremot visste nada om den här killen han nämnde sitt namn, klass och var han hade bott och vi kan säga så här jag vet fortfarande inte vem han är. Det som gjorde min dag den dagen var att hans slutkläm innan han gick var:
- Du är dig precis lik som när du gick i skolan. Tack för den. :)

Så här ser jag fortfarande ut

2. Jag sitter i kassan och en kvinna kommer fram. Gör en rörelse med handen över läpparna och frågar:
   - Har ni läppvalla?
    Jag såg på henne och började skratta, som tur var tog hon inte illa upp, det såg och lät ju så kul.
    Vad hon skulle ha? Det här så klart.

3. Igår kväll när jag jobbade kom det fram en man och presenterade sig och sa att han kom från Svt och undrade om de kunde få spela in lite i våran butik. Det var för ett barnprogram som heter Bulldogg  som visas på Barnkanalen och Amy Diamond är programledare den här säsongen.

Det handlar om killar och tjejer som längtar efter att få en hund och jag tror att det är i det här programmet som de dessutom får välja mellan två eller tre hundar som de får låna över en dag för att få känna på hur det är att ha en hund. 

Nu var det en liten kille som skulle vara med i programmet och han håller på att spara ihop pengar till en hund bland annat genom att inte köpa godis och det var det dom skulle filma i våran butik. Och det är klart att dom fick göra det. Så om ungefär ett år så kommer den lilla Coop butikens godishylla att bli kändis och visas i Bulldogg på Barnkanalen. 

Tystnad -Tagning

 

 

Det blev inte så många händelser den här gången men tre är bättre än ingen alls, eller hur?

Jipppi.......

vilken rolig morgon det blev. Äntligen två underbara inlägg på min svärdotters blogg (Så kom du) Allt verkar vara bra med dem och lilla Wera (barnbarnet) njuter visst fullt ut av sin tillvara där nere. Det hugger till lite i farmorshjärtat när jag ser bilder på lillskruttan. Längtar så efter henne. Men huvudsaken är att de har det bra och att det njuter av sin semester.
Nästa lilla grej som jag firar lite är att jag har fått min första kommentar här på bloggen. Tack mormor Kerstin för den. :)

Jag är så stolt

över min yngsta son som äntligen har fått lite rätsida på sitt liv. Han gick ut gymnasiet för två år sedan. Han gick målarlinjen och vi trodde att yrkesvalet skulle resultera i ett jobb direkt men så blev inte fallet. Han fick några kortvariga jobb på några olika målarfirmor men inget som gav någon lärlingsplats. Till saken hör att han är jätteduktig som målare. Han har hankat sig fram genom att jobba åt vänner och släkt som har velat få hjälp att rusta något rum. Han har bland annat hjälpt storebror att rusta hela hans lägenhet. Även mamma (jag alltså) har fått nästan hela min lägenhet rustad, är bara sovrummet kvar nu. Efter att mer eller mindre varit helt arbetslös i nästan ett år så fick han äntligen en lärlingsplats hos Ålands Måleriservic den 31 januari. Glädjetjutet jag gav upp kunde ha väckt döda. I samma veva bestämde han sig för att ta i tu med sin övervikt och slutade helt att dricka coca cola och godis. Jag fick skärpa mig och börja laga mer mat  hemma. Nu är det även matlåda som gäller. Vilket jag tyvärr har varit väldig dålig på att göra. Nu är det slut med pizza, hamburgare och kebab var och varannan dag. Resultatet av det är att han har lyckats gå ner 10 kilo på ungefär en månad. Jag däremot har gått upp två kilo...hm.....konstigt.
Och snart får ni se upp ute på vägarna för nu ska han börja övningsköra och äntligen ta sitt körkort. Och gissa vad som händer den dagen han har lappen i sin hand....jo han kommer att få skjutsa mig hit och dit, han kommer att få åka och handla och ja göra allt det som jag gör åt honom idag.
Tror ni att han kommer att bo kvar här hemma länge till när han får veta det?

Nu är det mars månad

och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Ena dagen skiner solen och det är varmt och några plusgrader. Nästa dag kommer det vita helvetet ner från skyn och det är kallt. Tänk om jag bara kunde packa en väska sätta mig på flyget och landa i ett varmt skönt land och stanna där tills våren och sommaren har kommit till vårat lilla land för att stanna.

Vådan av att glömma mobilen hemma

Igår kväll på jobbet upptäckte jag att jag glömt min mobil hemma. Typiskt just när jag behövde den som bäst.
Min yngsta son jobbar som målare och jag hade lovat att hämta honom efter jag slutat mitt jobb. Han har hjälpt en kompis att rusta hans lägenhet på kvällarna efter jobbet.
Jag ringer honom och hör hur det går och om dom hinner bli klara tills jag kommer. Får till svar att han tror dom ska hinna. Jag avslutar samtalet med att åter igen tala om att min mobil ligger hemma och att jag kommer ungefär samma tid som kvällen innan.
Jag blir lite försenad på jobbet men trafiken flyter på och jag kommer till adressen på ungefärlig utsatt tid men ingen son dyker upp.
Jag väntar och jag väntar, bilen blir bara kallare och kallare och ingen son inom synhåll och inte kan jag ringa.
Sitter och blir nästan lite smått ilsk och en och annan svordom kommer över mina läppar. När nästan en timme har gått så är jag nästan som en isbit, då dyker min son upp och det första han säger är hur länge har du suttit här och du skulle ringa innan du åkte från jobbet.
Mina svar som kom just då lämpar sig inte i tryck men kontentan av det hela blev att jag fick följa med upp till lägenheten och värma mig i fem minuter under tiden han plockade ihop sina saker, sen åkte vi hem.

Idag hämtade jag honom igen  då fick han stå ute en stund och vänta på mig i ca 5 minuter.
Hämnd? Nej då....inte alls.
Men han frågade om jag kunde skjutsa honom till innebandymatchen ikväll........skulle inte tro det va.

Nyss hemkommen från jobbet.

och har lite tråkigt.
Sätter på radion och lyssnar på musiken som strömmar ur högtalarna

Fy katten vad det svänger

Det var inte bättre förr.......

Sitter här och funderar lite på hur tekniken har utvecklats. När jag var liten (på stenåldern som mina barn alltid säger) fanns det inte internät, mobiltelefoner osv. Ska vi gå riktigt långt tillbaka så fanns det bara en kanal och svartvit tv också fast det ska vi inte göra då åldern på mig blir så påtaglig då. 

De här tankarna om tekniken dök upp nu när min son och hans familj är ute på sin långa resa.
När jag i min barndom var på semester så fanns det bara ett sett att hålla kontakten med familj, släkt och vänner och det var brev eller vykort. Hade man tur så kom de fram innan man kom hem från semestern hade man otur kom det flera veckor efter. Var någon bekant på semester satt man tryckt mot fönstret och kikade efter att "Dag-Otto" skulle komma med en liten hälsning.

I dag är tekniken helt annorlunda, borta är breven och vykorten de har ersatts av e-mail, resebloggar och skype. Och ve och fasa om man glömmer mobilen hemma, hualigen va hemskt. någon kan ju ringa när man är borta. (fast telefoni tillhör numera stenåldern)  Nära och kära är bara ett par knapptryck borta och saknaden efter dem blir inte lika stor längre som förr.
Visst är dagens teknik bra att den finns men vi får hoppas att inte "Dag-Otto" försvinner helt för ibland händer det under och det ligger ett brev eller vykort i brevlådan.

i-landsproblem jämfört med katastrofen i Japan.

I lördags tog jag farväl av min äldsta son och hans flickvän som ska ut och resa i två månader.Flyget lättade från Arlanda kl 10.30 med destination Thailand. Det var väll inte så farligt det värsta var att dom hade mage att sno med sig mitt 5 månader gamla barnbarn också.

Saken blev ju inte så mycket bättre när man på nyheter och i tidningar läser om allt hemskt som händer i Japan. Men hoppas att Thailand ligger så pass långt ifrån att de inte drabbas.( Min geografikunskap är inte så goda, hade andra roliga saker för mig i skolan.)

Men mitt i all längtan efter att mitt lilla barnbarn drog i väg på sitt livs första stora utlandsresa (som säkert kommer att följas av många fler) så gläds jag åt att mitt andra barnbarn ännu håller sig inom Sveriges gränser och finns nära mig. 

Två månader går fort......två månader går fort.......två månader går fort........två månader går fort.......

är min nya mantra jag rabblar varje morgon jag vaknar till en ny dag.

Gammal idé blir kanske en ny här

Gör ett första trevande inlägg här. Måste försöka se hur det blir allt är så nytt än så länge.
Förhoppningsvis kommer det att gå bra och jag snart kommer igång med bloggandet här.
Hej så länge på återseende.