I dag har jag verkligen fått umgåtts med lilla Wera-Nicole. Det började med att jag vid halv tolv hämtade upp henne. Hon såg lite fundersam ut när hon blev placerad i en barnstol i min röda faran. Hon tittade lite storögt på sin mamma och såg lite undrande ut.
Jag var lite nervös över bilfärden eftersom jag vet att Wera inte är så där jätteförtjust i att åka bil. Dessutom sitter bilbarnstolen i baksätet så jag hade inte så mycket koll över vad hon gjorde. Men efter några lugnande ord från den minst oroliga modern så kunde vi börja vårat äventyr.
Vi startade med att ta en tur ut till mitt jobb. Jag hade ett ärende dit och tänkte då passa på att visa upp mitt lilla barnbarn. Resan dit gick bra. Wera pep några små lustiga ljud emellanåt så jag hörde att hon levde i alla fall. Försökte prata lite med henne men den konversationen blev lite ensidig i långa loppet. När vi kom till jobbet så tittade hon sig storögt omkring och huvudet gick fram och tillbaka, mycket att titta på. Jag tror att hon kanske lyckades charma in sig hos både Anders och Emma som jobbade även om det var lite svårt att få fram leendet med glimten i ögat. Farmor med den lilla blåsan var tvungen att besöka ett visst ställe och då är det tur att Weris är som hon är lätt att ha att göra med. Emma fick bli barnvakt för en sekund och det gick jättebra. Kameran låg tyvärr kvar ute i bilen som vanligt därför inga kort därifrån.
Efter den lilla avstickaren så satte vi oss i bilen igen och åkte till nästa destination. Landet, vårat älskade land. Där himlen är blå, gräset är grönt, äppelträden fulla av äpplen och fåglarna sitter på sina grenar och kvittrar, stugan är röd med vita knutar och älskade mor och far bor där.
Den här gången vart resan lite nervösare. Flickebarnet sa inte ett ljud på hela resan ut. Hade hon satt kexet i halsen eller sov hon? Svaret är hon hade somnat. Phu!!
Precis när vi kom ut på landet så fick mor och far främmande av min fars äldsta barndomsvän Tage. Wera var lite blyg i början men det gick snabbt över och sen underhöll hon oss alla runt fikabordet.
Wera med sina älskade majskrokar
Farbror Tage, den farliga farbrorn som inte
var så farlig visa det sig.
För att detta inlägg inte ska bli allt för lång visar jag nu några bilder på Wera och hennes dag på landet med lite korta kommentarer bara.
Här var gräset långt bäst att hjälpa Totte med att snygga till gräsmattan lite.
Det var inte lätt att få en ansiktsbild på Wera när
det var så mycket roligare att plocka de små blommorna som fanns i gräset.
Efter att tagit en liten promenad runt byn så sov Wera så gott i sin fina sittvagn. Trots att vi glömde ta med oss nätet till vagnen så sov hon i en timme. Rörde bara på huvudet en snabbis när en fluga blev lite för närgången. Det som är kul med Wera är att strax innan hon somnar har hon lite lustiga ljud för sig.
Gammelmormor Viola hade fått en liten trädgårdsstol av sin väninna Gerti och den måste provas naturligtvis.
Och provas igen. Här med ett litet skönt häng mot armstödet.
Pappa Robert kom ut till oss när han hade slutat att jobba.
Gammelmormor Violas spis var mycket intressant. Speciellt gallret som låg bredvid. Lät jättemycket när man slog handen mot det.
År det någon som ser om jag rör den där knappen där längst ner?
Ser ni den gråa lilla saken Wera har mellan händerna?
Det är en sten hon hittade ute. Den höll hon krampaktigt i sin hand i över en timme. Hon släppte aldrig taget. Hur vi än försökte locka och lura henne så höll hon i den.
Sen släppte hon den en stund men när Robert och Wera skulle åka hem var den där i hennes hand igen.
Som ni kanske förstår så är det en mycket nöjd och lycklig farmor som nu ska krypa ner i sängen och sova. Dagen med Wera blev så mysig och rolig som jag trodde. Goa lilla pussgurkan. Hoppas att hon sover gott i natt och kanske, kanske tänker på farmor lite grand.
Nästa vecka när jag är ledig så ska jag försöka att kidnappa Minéa också en dag. Jag hoppas i alla fall att jag kan få göra det skulle vara så kul och mysigt.
