Hemma igen från paradiset på jorden.

Sitter nu här vid köksbordet med Andreas dator framför mig. Hemma igen från min semesterresa som var hur underbar som helst. Mina ögon tåras av saknad och längtan tillbaka.
Jag saknar Kerstins härliga skratt och våra förtroliga samtal vi hade på kvällarna när "barnen" hade lagt sig. Våra utflykter vi gjorde på dagarna. Kerstin fick mig att prova på sånt som jag aldrig skulle ha gjort här hemma frivilligt. Dopp i kopp, Pitepalt och kaffeost bland annat och tänk jag gillade "skiten" dessutom.
Jag saknar att få umgås med Mia och Robban också men det jag saknar allra mest är att varje morgon få vakna och möta Weras härliga leende när man kom ner till köket. Att kunna ha förmånen att få umgås med henne om dagarna och busa med henne i över en vecka. En förmån som jag hoppas att jag någon gång kommer att få uppleva med Minéa också.
När jag vaknade i morse så kände jag bara en stor tomhet. Lägenheten var tyst och tom. Andreas hade åkt och jobbat. Ingen som skrattade, ingen som småpratade, ingen frukost framdukat på bordet, inget kaffe som puttrade i kaffebryggaren. Bara tyst och tomt.
När Kerstin och jag satt på planet på väg hem till Uppsala så sa jag till henne:
- När vi kommer till Arlanda bokar vi ny biljett tillbaka. Vi vänder och åker tillbaka till Hedenäset.
Så Kerstin, Varför gjorde vi inte det?

Utsikten från mitt sovrumsfönster.