4-3=1 (+en elak katt)

1980 föddes min äldsta son, jag var 19 år skulle fylla 20 samma år. 1983 var jag tvåbarnsmor och skulle fylla 23. Livet lekte och man var kär i barnens far och trodde att det skulle vara livet ut men så blev det inte. Vi separerade 1985. 1987 träffade jag en ny man och 1990 var jag åter igen gravid och födde en son. Jag var trebarnsmor nyss fyllda 30. Även detta förhållande sprack ganska så snart efter sonens födsel och sedan dess har jag mer eller mindre levt själv. Jag har alltid tyckt att det var bra att jag fick mina barn när jag var ung för då skulle jag vara ung även den dagen de blev stora och bildade egna familjer.
Jag bor i en tre och när vi alla bodde här hemma så har lägenheten känts trång. Fördelningen har varit så att jag har sovit i vardagsrummet. Christoffer och Andreas delade ett rum och Robert bodde ensam i rummet närmast ytterdörren. Rummet som kom att kallas utslussningsrummet. 
När min äldsta son skulle flytta hemifrån fick jag en så stor separationsångest så jag inte visst vart jag skulle ta vägen. Grät floder och tyckte att han visst kunde fortsätta att bo hemma. Inte var det bättre av att han skulle flytta ner till Göteborg. Kändes som att han flyttade till andra sidan jordklotet. Men med tiden så började jag att acceptera hans flytt och upptäckte att flytten till Göteborg inte var så dum i alla fall, Det var ganska så lätt att göra semesterplaner.
Och i och med Roberts flytt var det dags för Christoffer att flytta in i utslussningsrummet. Och vi fyllde tomrummet efter Robert med att skaffa en svart liten argbigga av rasen bondkatt som fick namnet Buster. Det gick några år och så var det dags för Christoffer att flytta. Åter igen separationsångest men inte så mycket tårar för han skulle i alla fall bo kvar i Uppsala.
Nu var det Andreas tur att flytta in i utslussningsrummet.
Från att varit en familj på fyra personer så var vi nu två och en ilsken katt. Äntligen fick jag ett eget rum och det kändes nästan som lite lyx efter åren i vardagsrummet. Tiden har rullat på och jag har inte tänkt så mycket på att även Andreas en dag skulle flytta hemifrån. Minstingen skulle väl aldrig bli stor, eller?
Men nu har den dagen kommit. Den 1 december flyttar min lilla, lilla son som aldrig skulle bli stor till en egen liten lägenhet. Ångesten har åter igen slagit sina klor i mig. Än så länge utan tårar men lugn dom kommer att komma. Plötsligt så ska jag bli ensam här i min stora lägenhet som en gång i tiden kändes så liten, jag och en ilsken katt. 
Nu är bara frågan vem av oss ska flytta in i utslussningsrummet? Blir det jag eller den ilskna katten?

Robert

Christoffer

Andreas

Här är dom. Mina tre små pojkar som aldrig skulle bli stora.
Men nu är dom det och det är bara att gilla läget. Fast nu får
dom skylla sig själva. Var tredje dag kommer jag och hälsar
på. Vecka efter vecka, år ut och år in. ;)