Han jobbar just nu i Stockholm så vi bestämde att han skulle ringa när de åkte därifrån så att jag skulle veta på ett ungefär när han skulle komma hem.
Han ringde strax efter klockan 16 och följande samtal utspelade sig:
- Anne-Marie
- Hej det är Andreas, vi åker nu.
- Okej när tror du att ni är tillbaka i Uppsala då ungefär?
- Vet inte men jag ringer igen när vi närmar oss Uppsala........du förresten, jag fick sparken idag. Hej
Det säger klick i telefonen.
Där sitter jag och stirrar på en tyst mobil. Min första tanke är: F-n och han som inte är med i A-kassan. Sen börjar det snurra i hjärnkontoret. Hur blir det nu med körkortet? Kan han ha lägenheten kvar? Kommer han att få lov att flytta hem igen? Hur lätt är det att få ett nytt jobb just nu? o.s.v.
Samtal två kommer efter ca 1 timme.
- Anne-Marie
- Vi är vid Ikea just nu så du kan börja rulla iväg till mig nu.
- Men du är det sant att du fått sparken.
- Ja
-Men hur blir det nu då?
- Äh det är lugnt. Det ordnar sig.
- Men.....
Sonen avbryter
-Du vi snackar om det där när du kommer. Hej
Återigen säger det klick i luren.
När jag väl är på plats hemma hos sonen så berättar han att han än så länge bara är varslad men att han är glad att det här hände. För att i stället för att bryta ihop över uppsägningen så lyfte han luren och ringde sin gamla chef Göran som han hellre vill jobba hos och kollade läget och fick veta att han om ett par veckor kan få börja hos honom igen. Och nu måste han bara helt enkelt ta sitt körkort för på den firman står det en firmabil och väntar på honom.
Så min oro för framtiden var helt obefogad och det hade jag väl kunnat räkna ut med värdens bästa målarkludd till son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar