Farmors lilla groda.......

Idag fick jag ett mycket efterlängtat telefonsamtal ända ifrån landet långt borta och inte vilket telefonsamtal som helst det var ett videosamtal med farmors lilla groda. Gissa om jag blev glad och tänk jag kunde låta bli att gråta...... i alla fall så länge som vi pratade. Men längtan efter denna unge blev ännu mer påtaglig nu efter att sätt henne "live". Men jag har räknat ut nu att det är 13 dagar kvar sen så är hela sällskapet hemma på svensk mark och jag kommer att få busa med lilla grodan igen. Jag längtar till den 31/12.....undrar om gänget i landet långt borta också gör det. ;)  Kan man bli något annat än glad när man ser denna lilla tjej.

Bild lånad från Mias blogg /http://sakomdu.blogspot.se/

Då har dagen kommit

I dag är det dagen då jag ska börja jobba igen. Läkarna har kommit fram till att jag kan börja jobba halvtid och då är det bara att lyda och göra det. Själv är jag lite tveksam eftersom jag fortfarande har ont i foten och den känns som en blyklump fortfarande. Men med en snäll chef och snälla arbetskamrater och en mjukstart på 3 timmar så ska det nog gå. Håll tummarna är ni snälla så får ni en rapport i kväll hur det gick.

Phone home.........

Det ryktas om att Anna Book gråter mycket, ofta och för ingenting. Ha, hon har fått en överman. Jag har blivit så väldigt sentimental på gamla dagar. Sen har det väl i och för sig varit lite speciellt sista tiden på grund av det som hände och att min drömresa blev inställd. Det har varit mycket tårar och "tyck synd om mig". Men tårar kan i och för sig betyda mycket. Man kan gråta över sorg, saknad, glädje, rädsla osv. För min del har det sista tiden varit en blandning av saknad och glädje.
Jag är så glad att tekniken ständigt gör framsteg för två dagar i rad så har mina barn ringt hem till mig och pratat ifrån Thailand. Min oro är kostnaden men tydligen finns det något som går att ringa gratis och glad är jag över det. Att få se mina tre fina underbara söner tillsammans och få veta att de har det bra. Det gör mig glad. Men samtidigt så gör det ont och gör mig ledsen för jag vill ju också vara där och uppleva landet långt borta med dem och då kommer det tårar av sorg. Men jag är glad så länge de gör som ET......phone home.

23 dagar kvar

sen är farmors lilla groda hemma igen och då hoppas jag att jag är så pass återställd att vi kan busa och leka igen. Men som sagt var det är 23 dagar tills dess och jag får nöja mig så länge med att titta på denna video jag fick dagen före de åkte iväg till Thailand.

Hon är för go........farmors lilla groda.

Eckerö T/R

Idag den 7 december skulle jag ha suttit på ett plan ovan molnen på väg till Thailands varma sköna land men så blev det inte i stället hamnade jag i en Volvo med destination Grisslehamn och Eckeröfärjan som tog mig ut på den kalla Össtersjön i stället. Det var dags för  jobbets årliga julbord och det var faktiskt inte fy skam det heller och tänk jag kom utomlands i alla fall om dock bara för några timmar.
Men för att få lite mat så var vi först tvungna att göra rätt för oss och arbeta en stund. Det blev till att skriva en massa julkort med ett budskap om en liten gåva till nästan alla våra kunder och efter det blev det en liten kurs i form av ett spel. Det är kul på jobbet nästan jämt.

Efter kursen så blev det julbord och det var inte fy skam det är synd bara att jag inte kan äta på samma sätt som när jag var yngre men lite jansson, köttbullar och prinskorvar, sill och ett par mackor med julskinka och lite godis hann i alla fall slinka ner i magen innan den sa i från. Gott var det i alla fall.
Jag var ju tvungen att ta några kort på den fina lampan vi hade till bords och ber om ursäkt att det råkade komma med lite personer på bilden också. Jag försökte säga åt Bengt (chefen) Anna, Johanna, Amanda, Anders och Andreas att dom skulle försöka komma ur bild men tyvärr så lyckades det inte riktigt. Ja ja allt kan inte bli perfekt jämt.

Efter vi ätit färdigt så var det dags att storma in i taxfreebutiken och rensa hyllorna. För min del så blev det en parfym och en kasse godis. Spriten och tobaken fick bli kvar på hyllan då jag mycket stolt kan berätta att jag sen tre månader tillbaka har slutat använda sådana onödiga produkter.
Ja sen var vi framme i Grisslehamn och började återfärden till Uppsala igen och jag måste säga att efter den här resan så längtar jag nått otroligt efter att börja jobba igen för vi är ett så härligt gäng som jobbar tillsammans.

Bloggen som tystnade ett tag........

Tänk så fort livet kan svänga och ta nya vändningar. Glädje bytas mot sorg och förtvivlan. Drömmar gå i krasch. Jag är tacksam att allt gick så bra men förtvivlad att jag inte får uppleva den resa som jag planerat så länge och kämpat så mycket för att kunna åka iväg och. få njuta av sol och bad med mina nära och kära.

Söndagen den 16 september var den dagen som mitt liv förändrades och mitt nya liv startade på både gott och ont.
Kvällen innan, lördagen den 15 september, var allting som vanligt. Jag, mina barn med familjer var ute hos mor och far på landet och hade den årliga kräftskivan vi brukar ha. Stämningen var på topp. Vi åkte hem mätta nöjda och belåtna var och en till sitt. Jag gjorde mig ordning för natten och gick och lade mig och somnade ovetandes om den mardröm jag skulle vakna upp till på söndag morgon.

Söndag morgon vaknade jag och kände att det var något som var fel. Mitt högra ben var kallt och väldigt vitt och gjorde lite ont. Tänkte inte så mycket på det utan trodde att jag bara hade kylt det och att det snart skulle bli varmt igen men tiden gick och inget positivt hände utan tvärt om värken ökade. Då fattade jag beslutet att det var dags att ringa yngsta sonen och bli skjutsad upp till Akademiska sjukhuset och få lite vård. Jag tog ingen tandborste med mig för jag skulle ju vara hemma snart igen. Det var ju inget allvarligt det här inte.Trodde jag ja......tänk vad fel jag skulle ha. Det insåg jag om inte annat när vi väl var på plats och det blev full fart på alla sköterskor och det var provtagningar och ekg och en upprepning av att doktorn kommer snart, hon är hemma just nu, tar en halvtimme för henne att komma, hon kommer snart. Ja ja det blir nog bra med det tänkte jag.

Inne på akuten strax efter 17

Räddaren i nöden.

 

 

 

 

 

Ja så dök då läkaren upp, en mycket bestämd barsk dam som jag i första intrycket fick till att tänka vilken jäkla bitch låt mig va. Varför jag tänkte så? Därför att hon sa rakt ut precis som det var. Att jag hade väntat så länge hemma att de kanske inte kunde rädda min fot och mitt ben. Jag hade nämligen fått ett massivt gäng med blodproppar i mitt ben så det var "dött" ifrån knät ner till tårna. Jag fick snabbt komma upp på en sal där de tvättade mig, satte in droppnål och kateter och förberedde mig för operation. Sen bar det iväg vidare till en tillvaro bestående av operationer, smärta, smärtstillande och mardrömmar.................fortsättning följer.