Ett dagenefter inlägg......

Igår den 25 januari fyllde värdens bästa av tre 29 år, Christoffer "Chrille" Åberg, the one and only, och mamma hade mage att jobba i stället för att fira grabben. Vilket sätt hon har. Men vi får ta igen det snart och som man säger bättre sent en aldrig, eller hur?
Tänk att det blev ordning på den lilla snorungen också. Sambo med fina Lisen, underbar pappa till lilla Minéa och jobb. Det trodde jag  inte när jag  slet mitt håret i förtvivlan och undrade vad ungen höll på med i tonåren. Några små gråa hårstrån hann det bli. Men men det var då det......nu är det nu och som sagt var våran lilla Alfons Åberg fyllde 29 år i går och då utbringar vi ett litet försenat fyrfaldigt leve för grabben han leve

Hurra Hurra

Hurra Hurra

Hoppas att du fick en riktigt mysig och underbar födelsedag och att det var många som kom och grattade dig.

Jag hoppas att du inte blev allt för ledsen att mamsen uteblev. 

Ett stort försenat grattis och massor av kramar till dig min älskade son nu jag ger dig i stället. Ses snart med ett eget litet tårtkalas för oss själva. 

Hallå helgen vart tog du vägen

Helgen försvann med en rasande fart. Var för en gångs skull ledig i tre dagar. Hade lagt upp en plan vad jag skulle hinna med. Tvätta, städa, laga god mat, besöka mina söner m m. Men vad var det som hände här då......ingenting. Tvättade gjorde jag i och för sig i fredags men det hade nog inte blivit gjort om inte Andreas hade behövt få lite tvätthjälp. Och i lördags var jag i och för sig och besökte Robert men det hade nog inte blivit av om han inte ringt och kommit och hämtat mig.
Mitt nya jag har blivit en riktig soffpotatis mot vad jag hade tänkt att det skulle bli. Nu får jag ta och skärpa mig och se till att rycka upp mig och få något gjort. Det här håller inte längre.
Okej jag börjar mitt nya jag från och med nu....eller......nej jag väntar tills i morgon eller kanske nästa vecka. Ja vi får se hur det blir. Bra så va?

En liten kvällsutflykt till Norrtäljegatan

I går kväll ringde min mobil, det var äldsta sonen Robert. Han var i krokarna och frågade om han skulle komma och hämta mig om jag ville komma och titta på deras nya lägenhet. Behövde inte ens tänka en sekund utan jag sa ja direkt utan att tänka mig för. När jag lagt på fick jag brott. Glömde ju i hastigheten att min lördag hade gått i soffpotatisens tecken. Varken duschat eller klätt på mig utan jag hasade runt i mysbyxor och ett linne. Det fick bli en snabbtvätt och ett lika snabbt byte till lite finare kläder.
Sonen kom och i bilen fick jag veta att vi först skulle åka till gamla lägenheten och hämta det sista. Trots att jag inte har bott i den lägenheten så kändes det lite vemodigt och komma dit och se den tömd på alla möbler och saker. Vart nästan lite tårögd när vi tillslut stuvade in det sista i hissen och för min del åkte en sista gång ner i hissen.
Efter det gjorde vi en avstickare till Willy`s och handlade lite sen var det dags och vi begav oss till Norrtäljegatan. 
När vi väl var framme, efter att snurrat runt i kvarteren efter en parkeringsplats, så fick jag äntligen se lägenheten och blev kär direkt. Vilken fin lägenhet de har fått tag på. Det rum jag föll pladask för var köket. Jodå resten av lägenheten var också fin men det var något speciellt med köket som jag just nu inte kan sätta fingret på vad det var. Blev nästan lite avundsjuk för en stund. Jag hade tagit med mig kameran men insåg att jag inte skulle göra lägenheten rättvis med att ta några foton eftersom de inte hade fått någon ordning än. (De hade flyttat dit alla saker på dagen) Det stod flyttkartonger överallt och alla möbler var inte på plats. Så jag får foto vid nästa besök i stället.
En som verkar gilla flytten var lilla Wera. Äntligen har hon fått ett eget rum där hon kan ha sina saker så slipper mamma och pappa ha dem överallt i lägenheten. Hon sken som en sol när jag kom och visade mig direkt var hennes rum låg. Wera fick ett bord och två stolar av mig och Ikeas barnkök av mormor och morfar i julklapp. Klokt nog så väntade Robert och Mia med att bygga ihop det tills det var dags att flytta. Igår byggde vi ihop Ikeaköket och jag säger bara det varför krånglar Ikea till sina beskrivningar så till den milda grad? Nåja efter lite krångel och bök så blev det klart så nu kan Wera bjuda på mat och kaffe och diska efter sina besökare. 
Efter lite lek och bus så var det dags för lillskruttan att premiärinviga sitt nya rum. På med pyjamasen, fram med vällingflaskan sen sa hon godnatt till farmor och somnade så snällt i sin säng. Undrar hur hon reagerade och tänkte i morse när hon vaknade i sitt egna rum?
Jag var kvar en liten stund efter det men sen började jag också känna mig trött så Robert skjutsade hem mig till min tråkiga, tysta lägenhet. :)

Porten till paradiset.

5 flyttgubbar och deras last.

Målet är snart nått.....

Jag har tidigare skrivit här och berömt min son för den stora bedriften han har genomfört i mina ögon mätt.
Det har snart gått ett år sedan han började sin viktnedgång och har nu "bara" 2 kg kvar att gå ner till sin idealvikt. Lite ändring i kosten och träning har varit medicinen.
Jag glömmer aldrig första gången han kom hem efter första löprundan. Han var ute i fem minuter och kom hem trött och flåsande.
Men inte gav han sig för det. Sakta men säkert har han byggt upp konditionen från noll till att nu lätt springa milen utan den minsta ansträngning.
Jag glömmer aldrig den första gången han tog tid på sig att komma hem och jag ringer oroligt och frågar om något hänt och får till svar, nej jag springer fortfarande.
Han har blivit så smal och fin nu. Knappt så att jag känner igen honom.
Jag glömmer aldrig när jag en eftermiddag skulle hämta honom hemma på hans gata. Jag svänger in och det kommer en kille och går emot mig. Jag tänkte köra förbi men var tvungen att tvärnita för det var ju min son.
Nu har han börjat träna på gym också. Flera dagar i veckan. Kraftkällan på Gränby Centrum.
När jag var och hälsade på honom en snabbis i fredags drog han upp tröjan och sa leendes:
- Mamma, ser du mina två första magrutor?
Hm.....nä det kunde jag inte. :)
Jag är i alla fall glad och väldigt stolt över min son som ifrån varit en riktig soffpotatis nu blivit en kille som äter rätt och tränar. Han har blivit som en helt ny människa. Synd bara att det inte är något som smittar för jag skulle nog också behöva gå ner x antal kilo och träna upp flåset en hel del.

Här kommer det några foton på snyggo.

När behovet är som störst .............

Jag bor i en lägenhet i en bostadsrättsförening. Våran tvättstuga är fristående och ligger en bra bit ifrån min lägenhet. Eftersom min kära tvättmaskin behagade sluta fungera för x antal år sedan så är jag tvungen att nyttja den om jag vill ha rena kläder på mig. Ingen big deal med det om det inte vore för att våran bostadsrättsförening bestämt att vi inte får använda toaletten i tvättstugan och låst den med ett gigantiskt stort hänglås.  Anledningen till det har de uppgett som att det är någon/några som har missbrukat användandet av den.
Nu är det så här att jag har en sjukdom (Crohns) som gör att jag är i stort behov av att ha tillgång till en toalett ganska så omgående när nöden slår till. Man kan säga att ibland blir det riktiga akutfall så att säga. Och man kan säga som så att när det händer när jag är i tvättstugan så känns vägen hem väldigt, väldigt lång.
Därför skulle jag nu vilja ge min Bf Bläckhornet ett stort fång av ris och taggiga tistlar för att jag och andra som sköter oss inte får har tillgång till toaletten i våran tvättstuga.

Nöden har ingen lag. Ge oss tillbaka våran tvättstugetoalett.

9 dagar av längtan och väntan är äntligen över

Här har det varit tyst allt för länge tycker jag. Måste ändra på det nu.
Den 10 januari ville inte min gamla dator vara med längre. Bildskärmen blev svart och surrandet från datorn försvann. Det blev mörkt och tyst här i lägenheten. Min dator ville inte vara med längre. Jag visste innan att jag är databeroende men att jag är så beroende som jag är visste jag inte.
Men efter nio långa dagar med grava abstinensbesvär och längtan att få ge mig ut i internets magiska värd så är jag återigen ägare till en dator. Den här gången blev det en liten smidig bärbar, lite lätt begagnad, men jätte, jätte fin. Och vem har hjälpt mig att fixa den då....hm....kan det vara så att det är min goda vän och tillika arbetskamrat Anders....jo men visst är det det.Under de år vi har känt varandra så har han hjälpt mig otaliga gånger med att fixa mina datorer som har en tendens att inte vilja hänga med så länge. Vet inte och törs inte tänka på hur många dagar, nätter och timmar han har lagt ner på de små odjuren. Men jag har varit så glad och tacksam för varje gång som han har orkat ställa upp. Men Anders, om du läser det här, jag lovar att det här var sista gången som du behövde hjälpa mig.......tror jag. Vet inte riktigt hur jag ska kunna gottgöra dig för allt slit du har haft, men jag ska försöka att tänka ut något i alla fall.
Nu ska jag bara försöka hitta inspirationen för att blogga igen så är ordningen återställd.
Har jag missat att tala om att jag har en dator igen? ;)

En liten observation.......

Många koppar 

 

Massor av

 Slutar alltid med många

Varför??? 

Jag gillar ju att doppa pepparkakor i kaffe och äta, massor. Varför???