Tisdag morgon och jag sitter vid köksbordet med Andreas dator och känner lite vemod just nu. Nu är det bara fyra dagar kvar sen går flyttlasset till Salabackar och det blir tomt och tyst här hos mig. Jag har sådana blandade känslor i kroppen som jag har svårt att pränta ner i ord. Tårar i ögonen och en längtan efter att det inte ska bli av samtidigt som jag känner att det på ett sätt ska bli ganska skönt också. Ibland fladdrar mina tankar iväg och jag ser fördelarna med flytten och ibland känns det som dom är fler än nackdelarna. Men mammahjärtat har redan börjat oroa sig för hur han ska klara sig och mest är det maten jag tänker på. Han har inte visat framfötterna precis som någon mästerkock här hemma. Men det gjorde i och för sig inte mina två andra barn heller och dom lever och frodas fortfarande utan mammas mat så varför skulle inte Andreas klara sig.
Nej mina tankar är nog bara rent egoistiska. Det är nog bara mig själv jag tycker synd om. Rädslan att bli ensam efter att ha haft barn runt mina ben sen jag var 19 år. Alla som jag pratar med säger att nu börjar mitt liv. Nu har jag bara mig själv att tänka på. Men i mina tankar är jag inte riktigt där en. Visst ska det bli skönt att slippa alla måsten, maten som ska göras och serveras på vissa klockslag, skjuts hit och dit m m. Men jag kommer att sakna att ha någon att komma hem till efter jobbet, någon att kunna prata med, retas med. Men det är livets gång och jag får bara acceptera fakta att på lördag går flyttlasset vare sig jag vill eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar