Vela mig hit och vela mig dit

Snart så landar dessa små söta fötter på svensk mark

 närmare bestämt på torsdag eftermiddag kl 14.00 på Arlanda

Det som förundrar mig är hur jag är funtad på för vis. När familjen skulle ute på sin lilla tripp på två månader så grät jag nästan floder av saknad innan de ens hade lyft i från Arlanda. Tiden kändes som en evighet och jag trodde att saknaden skulle bli så stor och svår att hantera. Men tack vara bloggen "så kom du" har vi nära och kära kunnat följa deras resa och känt oss närvarande. Tiden har gått så fort nu är det bara tre dagar kvar så är de hemma. Och det är nu jag börjar fundera på hur jag är funtad. Det är med blandade känslor jag välkomnar hem dem.  Jag kommer att sakna dessa nästan dagliga små blogginlägg med fina bilder och rolig text som har fått mig att både gråta och skratt. Jag kommer att sakna känslan av att sakna dem. Nej nu ska jag sluta att trassla in mig i förklaringar som jag knappt klarar av att trassla mig ur.
Förhoppningsvis så står jag på Arlanda torsdag eftermiddag kl 14.00 och gråter och hulkar när jag ser dem och skrämmer livet ur Wera som kommer att undra vad det är för konstig tant som är där och möter dem.
För trotts allt så är det skönast att ha er på svensk mark hos era nära och kära.

 Välkomna hem familjen Eriksson/Åberg